EU-domstolen – åberopande av väsentliga säkerhetsintressen inte nog för att undanta kontraktstilldelning från upphandlingsförfarande

EU-kommissionen väckte talan om fördragsbrott mot Österrike med anledning av att landet underlåtit att tillämpa fördragen och upphandlingsdirektiven vid tilldelning av tjänstekontrakt för pass försedda med datachip, identitetskort, uppehållstillstånd, körkort samt pyrotekniktillstånd. I stället hade en enda österrikisk leverantör getts ensamrätt och upphandlande myndigheter var enligt nationella bestämmelser skyldiga att direkttilldela denna leverantör.  Österrike anförde att det var motiverat med hänsyn till statssäkerhet och sekretess.

Kommissionen invände att det uppskattade värdet av kontrakten översteg tröskelvärdena och att de undantag som Österrike åberopat (art. 4.2 i 1992 års LOU-direktiv respektive art. 14 i 2004 års LOU-direktiv) skulle tolkas strikt. Dessa artiklar kunde enligt kommissionen inte medföra en rätt för medlemsstaterna att göra avsteg från EUF-fördraget eller upphandlingsdirektiven endast genom att åberopa medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen.

EU-domstolen påpekade att det visserligen är upp till medlemsstaterna att definiera sina säkerhetsintressen och avgöra vilka åtgärder som är nödvändiga för att skydda säkerheten för tryckning av identitets- och andra officiella handlingar. Åtgärder som medlemsstaterna vidtar föranledda av berättigade krav av nationellt intresse är dock inte helt undantagna från unionsrätten enbart för att de vidtas med hänsyn till säkerhet, vilket följer av EU-domstolens tidigare praxis. Dessutom ska undantagen avseende de grundläggande friheterna tolkas strikt.

De åberopade artiklarna i upphandlingsdirektiven kunde inte tolkas så att de ger medlemsstaterna rätt att göra undantag från EUF-fördraget enbart genom att åberopa skyddet av väsentliga säkerhetsintressen. Den medlemsstat som önskar tillämpa undantagen måste visa att skyddet inte hade kunnat tillgodoses inom ett upphandlingsförfarande enligt upphandlingsdirektiven.

Domstolen konstaterade att ett korrekt upphandlingsförfarande inte hindrar att en enda tjänsteleverantör tilldelas kontrakten. Österrike hade inte visat att det vore omöjligt att upphandla utan att äventyra sekretessen samt sekretess- och kontrollåtgärder. Landet hade invänt att effektiv tillsyn över produktionen inte skulle kunna utföras utanför österrikiskt territorium, men domstolen fann att det är möjligt att i en upphandling ställa krav på kontroll och inspektioner. Inte heller behovet av tystnadsplikt eller att skydda känsliga uppgifter hindrar att kontrakt tilldelas genom upphandling. Det går att utesluta anbudsgivare som inte kan garantera att de inte kommer lämna ut information till sin medlemsstat.

Österrike ansågs inte kunna rättfärdiga att landet inte iakttagit upphandlingsförfaranden och ansågs inte ha uppfyllt sina skyldigheter enligt EU-rätten. För pyrotekniktillstånden understeg kontrakten tröskelvärdena, och inte heller de tekniska aspekterna ansågs tillräckliga för att kontrakten skulle anses vara av bestämt gränsöverskridande intresse. Därför saknades anledning att pröva dem mot de grundläggande principerna och EUF-fördraget. Talan ogillades i den delen.