EU-domstolen – Upphandlande myndighet är skyldig att kontrollera och åtgärda eventuella fel i upphandlingen, om den får kännedom om objektiva omständigheter som medför att det kan ifrågasättas om anbuden är oberoende och självständiga

En myndighet i Litauen upphandlade insamlings- och transporttjänster av kommunalt avfall. Fyra anbud kom in, varav två från leverantör A och B. A och B var dotterbolag till samma bolag vilket ägde 100 respektive 98 procent av andelarna.  Samma fysiska personer ingick i styrelserna i A och B. Kontraktet tilldelades B. Det bolag som hamnat på andra plats i utvärderingen, C, ansökte om överprövning. C ansåg att A och B agerat som en koncern av närstående bolag och att deras anbud var alternativa anbud, vilket inte skulle godtas i upphandlingen. Ärendet hamnade så småningom i den nationella överdomstolen som begärde förhandsavgörande från EU-domstolen.

Frågorna till EU-domstolen syftade dels till att utreda om de grundläggande upphandlingsprinciperna (art. 2 i 2004 års LOU-direktiv) innebär att det, i avsaknad av uttrycklig bestämmelse eller särskilt angivet villkor i den aktuella upphandlingen, ska tolkas så att anbudsgivare som har band mellan sig och som lämnar separata anbud i samma upphandling är skyldiga att på eget initiativ upplysa den upphandlande myndigheten om dessa band. Dels syftade frågorna till att utreda om, under de omständigheter som fanns i målet, en upphandlande myndighet som tvivlar på att vissa anbudsgivares anbud är oberoende är skyldig att kontrollera och/eller begära in en komplettering från anbudsgivarna rörande om deras anbud verkligen är oberoende. Om det inte är så frågade man även om den upphandlande myndighetens passivitet skulle kunna medföra att upphandlingen har genomförts på fel sätt.

När det gällde anbudsgivarnas skyldigheter i en sådan härsituation konstaterade EU-domstolen att det inte finns något förbud för företag som har band mellan sig att lämna anbud i samma upphandling. Det är generellt önskvärt med så många anbudsgivare som möjligt. I tidigare praxis har det konstaterats att olika typer av företagskonstellationer kan finnas och det hindrar inte nödvändigtvis att kontrollerade företag självständigt sätter sin affärsstrategi eller bedriver sin affärsverksamhet. Principerna om öppenhet och likabehandling kräver att de materiella och formella villkoren i en upphandling är klart definierade och offentliggjorda i förväg så att anbudsgivare vet exakt vad som gäller. Att anbudsgivare, trots att det saknades uttryckliga bestämmelser eller villkor i upphandlingsdokumenten om det, skulle vara skyldiga att på eget initiativ upplysa den upphandlande myndigheten om sådana band strider mot detta. Art. 2 ska därför tolkas så att någon sådan skyldighet inte finns för anbudsgivare.

När det gällde den upphandlande myndighetens skyldigheter konstaterade domstolen följande.   

Myndigheten är, om den förfogar över upplysningar som medför att det kan ifrågasättas huruvida vissa anbudsgivares anbud är oberoende och självständiga, skyldig att kontrollera och i förekommande fall begära kompletterande upplysningar från anbudsgivarna, om deras anbud faktiskt är oberoende och självständiga. Om det visar sig att anbuden inte är det, utgör art. 2 hinder mot att tilldela en anbudsgivare som har lämnat ett sådant anbud.