”Övertro på viktade modeller”

Mats Lindbäck har i en serie artiklar på Inköpsrådet och i sina nyhetsbrev skrivit om utvärderingsmodeller. Tyvärr spär hans artiklar på den övertro som finns på att viktade modeller ska leda fram till val av rätt leverantör.

I ett av nyhetsbrevet beskriver Mats Lindbäcks en av sina favoritmodeller som han kallar för Mirakelmodellen. Där står avdraget i proportion till medianen av priserna för samtliga anbud. Det innebär att avdraget varierar med vad medianen råkar bli när man öppnar anbuden. Eftersom priserna är okända innan anbuden öppnas bygger Mirakelmodellen på att värdet av en viss kvalitet är okänd både för anbudslämnare och upphandlare innan alla anbud öppnats. Vilken affärsmässig princip tjänar denna metod? Enligt min mening är det mer hokus pokus än mirakel.

Metoden är relativ. Precis som relativ beräkning av prispoäng där lägst pris får högst poäng och alla andra priser får poäng i förhållande till lägst pris har Mirakelmodellen samma problem som alla relativa modeller. Den räknar inte ut det vi vill veta och den är ett påhitt som är helt okänt i litteraturen på alla universitet och högskolor i hela världen.

Dessutom viktas pris och kvalitet inte inbördes som LOU föreskriver. Avdraget för ​ett visst mervärde beror inte på förhållandet mellan anbudets eget pris och anbudets egen kvalitet utan på anbudets pris och kvalitet i förhållande till medianen​. ​Avdragets storlek ​bestäms därmed av något som ligger utanför anbudet.

Mycket talar för att utvärderings­modeller ska undvikas​ helt​.

Jag menar att det är mycket som talar för utvärderingsmodeller ​om möjligt ska undvikas​ helt​ eller användas mycket sparsamt. En upphandling ska fylla ett verksamhetsbehov och vara tillräckligt bra för detta behov. Ingen upphandlare kan utvärdera sig fram till verksamhetens behov vid anbudsöppningen eftersom kvaliteten då är begränsad till innehållet i de anbud som inkom i upphandlingen.

I alla viktade upphandlingar kan både anbudet med lägst och högst pris vinna beroende av mervärdet i respektive anbud. Högsta pris vinner om mervärdet är tillräckligt högt. Ett anbud utan mervärde kan också vinna förutsatt att priset är nog lågt. Man kan hävda att viktade upphandlingar visar hur lite kvaliteten betyder bara priset är lågt.

I stället för att försöka bedöma vad som är bäst, och betala ett högre pris, bör vi utvärdera om anbudet klarar våra krav och är tillräckligt bra. Av alla anbud som är tillräckligt bra väljer vi anbudet med lägst pris. Det finns inget sakligt skäl att betala mer för ett anbud som är bättre än det vi anser är tillräckligt bra. Något som för övrigt ​sker mycket sällan när vi betalar med egna pengar.

Tillräckligt bra till lägst pris innebär att verksamheten får sina krav uppfyllda samtidigt som man sparar pengar. Det finns inget mervärde i högt pris.

Många modeller är också illa genomtänkta. Det ​kan vara mycket ​svårt ​att förstå ​vilka egenskaper i anbudet som ​ett ​slutresultat representerar. Med Mirakelmodellen är det exempelvis mycket svårt att förstå medianens koppling till avdragets storlek.

Varför är det bra att ha en modell där man låter ​storleken på avdraget ​bestämmas av ​medianen som är helt okänd när vi skapar underlaget​?

Vad är det vi räknat ut och vad representerar slutresultatet? Blir det mer rätt ​med medianvärde ​än om vi sätter avdraget till vad vi är beredda att betala för ett bestämt utökat mervärde?

Jag menar att vi måste göra ett omtag och återgå till upphandlingens grundläggande princip:

– Vi ska köpa det här! Hur mycket kostar det?​