Högsta instans dömer ut golvpris

Det är enormt tidskrävande att begära in förklaring och analysera dessa, med avseende på onormalt lågt (även om jag inser att det är ett argument som inte flyger).

Det finns många sätt för leverantören att få marginaler (som inte är att utnyttja ”stordriftsfördelar”). Mitt standardexempel är upphandling av hantverkstjänster, där vi fick en känsla av upphandlad entreprenör inte skickade sina bästa entreprenörer, debiterar för 11 h för ett arbete som borde ta 3 osv. Det kommer alltid finnas t.ex. en skolsekreterare som betalar den fakturan en fredageftermiddag (hur mkt man än önskar att verkligheten ser annorlunda ut), varför det finns ett incitament för L att agera opportunistiskt. Om entreprenören inte uppfyller sina åtaganden hjälper det sällan om avtalet innehåller sanktioner: Det är ingen som är intresserad av att diskutera vite, eller ta en domstolsprocess med oklar utgång: Man vill lösa ett akut problem, och bli av med misskötsam leverantör så fort som möjligt (vilket är svårt om det inte är ett flagrant avtalsbrott). Sedan kan man sitta där med en fulländad kravspecifikation och/eller avtal. Det Jon och Richard förespråkar om att ”rida” på civilrätten, är mest en teoretisk tankemodell. Verkligheten är som bekant sjukare än den sjukaste lagstiftarfantasi, sedan kan man sitta på sin kammare och hävda att LOU kräver att sanktioner tillämpas, eller att ens uttänkta teorier säger en viss sak. Man ska komma ihåg att skriftligt avtal bara utgör en liten del av en avtalsrelation, men så är det inte i LOU:s föreställningsvärd.