Överprövningar är ett hett ämne i debatten kring offentliga upphandlingar. Det lyfts fram att antalet överprövningar är ett stort problem och att många av dessa är ogrundade. Lösningen sägs vara att föra in sanktioner och avgifter. Det leder kanske till färre överprövningar men inte till bättre affärer och lägre kostnader för samhället.
Då 70 procent av alla överprövningar avslås kan man dra slutsatsen att de flesta överprövningar är ogrundade eller så kallade okynnesöverprövningar. Det är en förhastad slutsats. Först kan konstateras att leverantörerna vinner 30 procent av alla överprövningar. Med min erfarenhet vid förvaltningsdomstol vågar jag påstå att det är en hög siffra.
Det är leverantören som måste visa att upphandlande myndighet har gjort ett upphandlingsrättsligt fel och att det felet har lett till skada för denne. Leverantören tappar många gånger målet för att det inte går att bevisa felet eller att felet har resulterat i skada. Den som överprövar kan ha full vetskap om att den leverantören som antagits inte uppfyller de obligatoriska kraven eller inte har kapacitet att uppfylla uppdraget men saknar möjligheter att visa detta. Det förekommer även riktade upphandlingar där det är svårt för leverantören att visa att fel har begåtts.
Min erfarenhet är att det nästan alltid finns godtagbara skäl till att en leverantör överprövar och att det ofta beror på den upphandlande myndighetens agerande.
Det finns såklart fall där leverantörens främsta syfte med överprövningen är att förlänga tidigare avtal, men upphandlande myndighet kan undvika det genom att upphandla det nya avtalet med större marginal så att tidigare leverantör har möjlighet att anpassa verksamheten efter de nya förutsättningarna.
Tyvärr är det inte ovanligt att upphandlande myndighet ställer krav som är oförenliga med branschen eller som är tekniskt omöjliga att uppfylla. Det är inte heller ovanligt att upphandlande myndighet ställer ojämlika och ensidigt dikterande villkor med oskäliga viten där det är osäkert om vitet kommer att användas. Det förekommer också att upphandlande myndighet antagit ett anbud trots att priset varit så lågt att det är tekniskt omöjligt att fullfölja uppdraget utan att bryta mot avtalet.
Allt detta leder till frustration hos leverantörer. Jag har flera gånger fått höra att ”Nu får det banne mig vara nog!”. Överprövning är den sista utvägen för att uppnå ”rättvisa”. Att förhindra överprövningar genom sanktioner som riktas mot leverantörerna löser inte huvudproblemet utan behandlar bara symptomen.
Jag vill inte lägga all skuld på upphandlande myndighet utan belysa att det oftast finns skäl till att leverantören överprövar och att insatserna bör läggas på att komma åt skälen till överprövningen. Den upphandlande myndighet måste få de resurser som krävs för att göra riktigt bra upphandlingar som också kan följas upp.
Upphandlande myndighet måste förstå att leverantör också måste tjäna pengar på avtalet. Är kraven väldigt beställarvänliga försöker leverantören ändå att hitta möjligheter och luckor i avtalet för att tjäna pengar. Att utforma upphandlingar i dialog med branschen och ställa väl avvägda och uppföljningsbara krav leder till bra affärer för båda parter och minskar överprövningarna. En leverantör som förlorar ett avtal på schysta grunder väljer mycket sällan att ansöka om överprövning.
Maria Krantz
Jurist och anbudskonsult, Ted Law
Jag håller med att det avgränsar mycket till frågan om vilka handlingar/information som anbudsgivare kan få för att granska upphandlingen. Min tanke att det inte…
Inför en reklamationsfrist före överprövningKommentar av Milena Prav på Inför en reklamationsfrist före överprövning