”Räcker inte att påpeka ett fel”

Jaså, vad får dig att tro det?

Ingripande mot upphandling får ju endast ske om både LOU-överträdelserekvisitet och skaderekvisitet är uppfyllt – och det är den som begär överprövning som har att visa att dessa rekvisit är uppfyllda genom att åberopa de omstädigheter som tyder på detta.

Om nu sökande öht inte gjort gällande någon konkret skadeorsakssamband, så kan det ju bli svårt att ens få prövningstillstånd i Kammarrätten, eftersom klagande då behöver åberopa nya omständigheter (avseende skaderekvisitet) vilket förutsätter särskilda skäl enligt förvaltningsprocesslagen 37 §.

Hej Justinianus,

till att börja med anser jag inte att nämnda lagrum är dispositiva, men det är heller ingen som ifrågasätter att Västerås stad brutit mot LOU i denna del.

Jag anser heller inte att vare sig 16 kap. 6 § i ÄLOU (motsvarande 20 kap. 6 § i nya LOU) eller att 30 § i förvaltningsprocesslagen är dispositiv resp. fakultativ. En nödvändighet för att ingripande enligt LOU ska ske är att såväl brott mot LOU skett, som att risk för skada uppstått (se nämnda lagrum LOU). Vidare kan en domstol inte döma över annat än vad som åberopats av parterna (se 30 § FPL samt RÅ 2009 ref 69) och den som begär överprövning ska också argumentera för åtminstone risk för skada enligt LOU. I och med att det är fråga om just risk för skada så blir sådan argumentation ganska teoretisk och något större beviskrav på sökanden avseende faktiska omständigheter föreligger därför inte. Samtidigt måste den upphandlande myndigheten kunna få möjlighet att bemöta påstådd skada och orsakssamband, vilket förutsätter ju att sökanden lagt fram sådan redovisning.

Vidare anser jag heller inte att (dåvarande) Regeringsrätten (numera HFD) dömde fel när de rev upp en länsrättsdom som grundade sig på en omständighet som inte åberopats sökanden (se RÅ 2009 ref 69).

Slutligen anser jag att det är alldeles utmärkt (och inte åt skogen) att skattemedel inte läggs på att göra om hela eller delar av en upphandling enkom på grund av den upphandlande myndighetens LOU-övertramp, om övertrampet inte lett till någon risk för att anbudsgivaren lidit någon skada. En sådan ordning innebär skulle ju innebära stopp i hela upphandlingsmaskineriet, oändligt antal överprövning och omtag – allt p.g.a. formaliteter där ingen egentligen lidit någon skada.

En UM som försöker ”anpassa” sitt underlag i strid mot LOU riskerar alltid ett ingripande om någon anbudsgivare upplever att anpassningen skett i strid mot LOU och anbudsgivaren faktiskt riskerat lidit skada. Samtidigt ska inte anbudsgivare tillåtas få framgång i överprövningsmål med slentrianmässiga/generella påstående om skada – ett visst ansvar om att presentera skadeorsakssambandet måste ligga på anbudsgivarna.

Tack så mycket för lyckoönskningarna!

Men bara för att reda ut missförståndet är jag inte upphandlingsansvarig på Uppsala kommun utan på ett av kommunens fastighetsbolag. Varken vi eller Uppsala kommun har över huvud taget något med domen som berörde Västerås stad att göra.

Vad jobbar du själv med som kan garantera en upphävning av förvaltningsrättens dom så tvärsäkert?