Upphandlare har världens svåraste jobb

Jag hör argumenten som att ”LOU pressar ned priserna till ohållbara nivåer”, ”LOU förstör branschen” eller ”LOU gör branschen korrupt”.  I det sistnämnda fallet ska det vara låga timpriser i upphandlingen som gör att företagen debiterar extra timmar, utöver vad som går åt för att utföra uppdraget.

Argumentationen är helt uppåt väggarna. Argumenten gör offret till förövare.  Det är företagen som sätter priset i sitt anbud. Inte LOU eller upphandlaren. Det är någon på företaget som väljer att fuska med antalet timmar, inte upphandlaren.

Det är smärtsamt att utsättas för konkurrens. Varje företag måste bestämma var smärtgränsen går och inte lämna lägre priser än så. Det är det enskilda företagens ansvar, inte upphandlarens.

Upphandlare har redan vad som måste vara ett av världens svåraste jobb. De ska ordna arbeten till långtidsarbetslösa, skapa innovationer, undvika barnarbete i främmande länder, rädda miljön, fixa schysta löner och andra arbetsvillkor i Sverige, underlätta för småföretag och öppna för lokala leverantörer.

Ja, just det. Jag höll på att glömma en sak: Upphandlaren ska också köpa rätt varor och tjänster till verksamheten, till rätt pris och med rätt kvalitet.

Utöver allt detta ska upphandlaren också se till att leverantörerna är hederliga och inte försämrar sina marginaler för mycket. Det är bara världsfreden kvar att fixa för upphandlaren.

Felet eller ansvaret är varken LOU:s eller upphandlarens, men det blir ändå upphandlaren som måste sopa upp efter leverantörer som inte tar sitt ansvar. Det görs redan i många fall, men visst vore det bra om det gjordes i ännu större omfattning. Att genom uppföljning och vattentäta förfrågningsunderlag upprätthålla moral och ordning hos företag som lämnar anbud är både tidskrävande och svårt. Den kanske beska men nödvändiga lösningen är mer resurser till upphandling och inköp.